Nej, det är inte en krokodil eller elefant som provar min ring.
Mina händer ÄR så där rynkiga.
Det höll på att gå riktigt illa igår, när jag skulle handla efter jobbet – som jag alltid gör på måndagar.
Jag var först in på Apoteket en sväng, och gick sedan till bilen och lastade in (den pyttelilla) påsen jag fått med mig. Då kände jag hur min lillfingerring gled av fingret! Det blixtrade förbi en bild i mitt inre, hur jag skulle få krypa omkring på knä i blötsnön för att hitta den… 😯
Då hörde jag det karakteristiska ljudet av något som föll ner i innerfickan på bildörren, där isskraporna förvaras. Japp! Där var den! Glad i hågen tog jag upp den, för att trä den på ringfingret – och så tappade jag den igen!
Den här gången hann jag knipa fast den mellan knäna (jag satt på förarsätet), men jag blev alldeles svettig* redan innan shoppingrundan kommit igång.
Jag har ju märkt att ringen lätt vridit sig runt fingret, och att den suttit lösare än den gjorde från början, men trodde det berodde på att fingret ”vant sig” vid ringen. Det är väl förstås en kombination av både vana och viktnedgång** men nu har jag fått byta finger för den ringen.
[tags]diamantring, blötsnö[/tags]
*) Kallsvettig, alltså, annars brukar jag bli varmsvettig under mitt race genom mataffären.
**) Jag har inte gått ner sååå många kilon, och märker det inte någon annanstans. Inte där jag skulle vilja minska i omfång, i alla fall. 😉
