Sådärja, då har jag varit på mammografi, i år igen. Det är väl två år sedan förra gången? Den här gången hade jag munskydd på mig, så jag var svettig (runt ansiktet) och fick kvävningskänslor redan innan jag var i kläm… 🙄
Sedan for jag och handlade, där jag träffade en bekant jag inte sett på länge. Hon var lika less som jag på att aldrig kunna träffas IRL, bara via telefon (eller dator). Jag kämpade mig tappert igenom affären, med masken klistrad över munnen, men jag tröstade mig med att det kunde vara värre. Jag kunde t ex få covid – och då är det kört. Masken kan jag ta av mig när jag går ut ur affären, covid går inte lika lätt att ta bort.
Problemet med att handla utan matsedel (men med handelslista) när man är hungrig, är att det ”ramlar ner” så vansinnigt mycket godsaker i vagnen. Ja, det kan inte vara jag som lagt dem där, de måste ha ramlat ner när jag gick förbi hyllorna! Eller hur…? 😉 Nåväl, mitt förråd av fika och godis är ordentligt påfyllt nu.
Det blev solsken idag, även om det såg risigt ut i morse. Himlen var grå men ändå ville solen bryta igenom. Nu är det tunna slöjmoln på himlen och kanske +13 grader på altanen – perfekt väder att glömma katten ute! Jag visste inte att hon var kvar utomhus, när jag stängde altandörren innan ett möte, då bilar som kör på det knastrande gruset (gatorna är inte sopade än) stör väldigt mycket om altandörren står öppen.
Mina knän är ondare än vanligt, men jag ska försöka komma ihåg att använda kryckan som avlastning när jag går runt här hemma. Det kanske hjälper lite grann. Jag har haft några sämre dagar nu, den här veckan, men det är så det där. Vissa dagar är bättre, andra sämre. *rycker på axlarna* Det går bra så länge jag kan ta bilen dit jag ska.
Därför har jag hunnit en sväng broarna runt, mellan mammografin och handlandet. Bilen var inte riktigt på hugget när jag skulle iväg, så jag bestämde mig för att batteriet behövde laddas upp lite grann. Tänk, inte hade jag det problemet förr – innan pandemin. Då körde jag kors och tvärs dit jag ville, när jag kände för det – gärna längre sträckor. Visst kan jag fortfarande köra vart jag vill, men det är lite tråkigt att inte kunna umgås med folk. Det är ju inte körandet i sig som jag saknar.
Nå, det är inget att gnälla över nu. Jag är frisk, och det är huvudsaken!
