Den nyopererade kissemissen har kommit på att om hon sitter och ser ordentligt eländig ut, så blir hon buren nedför vindstrappan. Både A (som var förbi medan jag jobbade) och jag har gått i hennes fälla. Men i morse, när jag fyllde på kattmat i skålen, så kom hon skuttande nedför trappan hur lätt som helst! Vilken liten rackare! 😆
På tal om skålar, så var jag tvungen byta ut skålarna åt henne, p g a tratten. Först försökte jag – igår kväll – att sätta blötmaten på ett fat. Det funkade inte, hon skyfflade bort maten från fatet med tratten, och kom sedan inte åt den under kanten av fatet. Nu har jag satt två små ugnsformar istället (en för mat, en för vatten), så tratten ryms men det är en kant som hindrar maten från att glida iväg, och då gick det bättre.
Under lunchen måste jag till Apoteket för att hämta medicinerna hon ska ta. Jag vet fortfarande inte om det är tabletter eller salvor, eftersom receptet gått elektroniskt till Apoteket. Ja, ja. Det kan bli en kamp, oavsett i vilken form – eller också går det hur bra som helst. Vi får väl se hur det går.
Jag lyssnade på ljudboken medan jag körde till och från veterinären, samt medan jag fikade på macken under tiden operationen gjordes. Tyvärr hade inte restaurangen/ vägkrogen vägg-i-vägg med macken hunnit öppna för dagen, så jag fick nöja mig med automatkaffe och en kylskåpsmacka, men det gick bra ändå. Huvudsaken var att jag fick tag i kaffe! 😆
Jag blev glatt överraskad igår: L, änkan efter min farbror B, ringde till mig! Vi förhörde oss lite grann om hur livet rullar på för oss båda, och jag halvlovade att komma förbi någon gång när jag är till L. Jag har faktiskt tänkt åka till byn B, där hon (och min kusin U med familj) bor, för att inte tappa kontakten med den delen av släkten. Vi är inte så många kvar nu – sorgligt, men sant. Senast vi träffades var på farbror B:s begravning för ca 3 år sedan.
Till middag igår stekte jag korv, ingen vegomiddag alltså. Det finns korvar kvar, så risken finns att det blir favorit i repris idag. Jag tror jag skjuter det nya receptet till helgen istället, då jag har bättre med tid – och kanske bättre med lust att prova det. 🙄
UPDATE
OK, nu har jag hämtat medicinerna på Apoteket och gett froppisen de första doserna. Tack och lov behöver vi bara stå ut med besväret i fem dagar, inte två veckor (som jag trodde). Slutsats efter lunchkampen: nu hatar hon mig och jag kommer aldrig att få fast henne igen. Typ. Det gick ändå hyfsat bra att få i henne pastan (inte piller), mest tack vare tratten. Hon kan inte kasta med huvudet så vilt som hon skulle vilja. 😆
För övrigt ringde två kollegor, från en annan arbetsplats, och frågade hur det gick med katten. 😆
