* Snigel *

Bara möten idag, hela dagen. Herregud, jag får sittsår av de obekväma stolarna i sammanträdesrummet! 😳

Även om mötesstolarna är grymt obekväma, så hindrar de inte mig från att nästan somna! 😯 Jag har fått kämpa – trots att jag verkligen ville vara uppmärksam under just den delen av mötet, så ville ögonen bara falla ihop hela tiden. Jag skyller det på kafferasten, som gav lunchkoma, förutom syrebristen i det instängda rummet med noll ventilation. Det är nog inte meningen att långa möten ska hållas i det rummet?

Planen är att vara ledig på fredag. Har inte bestämt mig helt ännu, men det skulle verkligen vara skönt att få lite längre sammanhängande ledighet efter allt som varit den senaste tiden. Jag ska kolla med min kollega A, som i så fall blir ensam i vår korridor hela fredagen, om inte jag kommer. Men jag misstänker att det blir en väldigt lugn dag, hon blir nog inte överhopad med (andras) arbete.

Årets lönesamtal är avklarat. Jag fick förstås inte så stor löneökning som jag önskat, men får väl vara glad för det lilla. Det är i alla fall bättre än förra året, som var katastrofalt lönemässigt sett.

Ja, ja. Det är bara att bita ihop och fortsätta som vanligt. Nu vet jag att det inte är lönt att försöka lägga ner någon extra energi på olika utvalda arbetsuppgifter, allt jag gör verkar ändå ingå i ”det normala”. Jag uppfyller kraven, inte mer.

Bitter? Jomenvisst. Men det går över. *rycker på axlarna* Det är ju bara ett jobb.

Lunchen idag blir lite spartansk: yoghurt och smörgås, men det är för att jag sparar lunchburken med resterna från gårdagens middag till middag idag. Lunchburken blev alltså en middagsburk istället. 😉

Helt plötsligt blev jag uppbokad med annat än de vanliga sysslorna imorgon, precis vid lunchtid. *gaahhh* Jag, som är helt utsvulten vid lunchdags! 😳 Hoppas jag inte biter någon…

Det bästa med att gå hem och luncha, vilket jag gör de flesta dagar, är att jag får lyssna på min bok i lugn och ro. Bara froppisen som vill prata med mig, och henne kan jag hantera. Då och då dyker A upp vid lunchtid, beroende på hur han jobbar, men ofta är jag själv. Jag och en bloddrypande deckare. 😉

Jag är nu inne på min sista Tess Gerritsen för den här gången. Jag har börjat med att lyssna på nr 7 av hennes böcker om Rizzoli och Isles, och har nu sakta men säkert gnetat mig igenom de sex tidigare, i rätt ordning. Bara halva nr 6 kvar att lyssna på, sedan måste jag hitta något nytt.

För att göra en kort historia ännu kortare: min syster fick sin cancerdiagnos för ett par (två? tre?) månader sedan, och nu är hon död.

Jag kan inte fatta det. Det gick så fort. Det är så mycket jag borde gjort och sagt, som nu är för sent att göra.

Hon höll ändå humöret uppe under den sista tiden, trots att oddsen var emot henne. Det var som hon sade: -Vad ska jag göra? Lägga mig ner och skrika och sparka? Det hjälper ju inte!

Helena i ett nötskal. Älskade syster! Vila i frid.