När jag en kväll satt och zappade mellan kanalerna på TV:n, hamnade jag i ett avsnitt av ”Spanarna på Hill Street”. Vilken nostalgikick det var!
Det är väl 25-30 år sedan den serien gick på svensk TV. Serien påminner om Ed McBains böcker om poliserna i 87:e distriktet, men det upptäckte jag inte förrän långt senare. (Mina och Ed McBains vägar hade inte korsats än, när serien visades.)
En sådan här flashback får mig att inse att det runnit mycket vatten under broarna sedan jag såg serien första gången. Hela avsnittet var en en enda stor aha-upplevelse och mina minnen av serien kastades omkull och stampades ner i leran.
Hur kunde jag missa vilka djup de olika karaktärerna hade? Varför minns jag att den personen var ”kul” när jag nu ser att den istället är en skicklig polis med hjärtat på rätta stället? Och den ”tuffe” var inte alls tuff utan gömde sig bakom sin partners arbete, o s v.
Jag har blivit vuxen, så enkelt är det. Åren som gått har gett mig större insikt i den komplicerade varelse människan ändå är.
– Let’s be careful out there!
[tags]Spanarna på Hill Street, Hill Street Blues[/tags]
Jag gillade aldrig den serien. För jag var för ung för att förstå logiken (utan bakomliggande kunskap) för polisarbete i USA. Vid den här tiden föredrog jag nog Fame. Identifierade mig med Bruno som spelade elorgel precis som jag. Fast du var väl för gammal för att följa Fame, va?
Klart jag följde Fame – om inte annat så för Leroys smidiga häck… *harkel* 😳