Nu har jag hört B:s egen version av kraschen. Föreställ er följande scenario: torr kurvig 110-väg med smala vägrenar. Bil full med pratande och skrattande ungdomar, på väg till jobbet (kvällsskift).
Hjulen hade kommit utanför asfaltkanten på höger sida. B gjorde en häftig rattrörelse för att få bilen upp på vägbanan igen, och då kastades de halvvägs över i mötande körfält – där de mötte en bil, som också låg i 110 knyck. Hon kastade om ratten igen för att undvika en krock, och då släppte bilen väggreppet. Snurrade runt flera varv (alltså, den voltade inte – jag missförstod tidigare berättare) och plöjde ut i geografin på höger sida av vägen, allt medan delar och innehåll från bilen sprutade åt olika håll.
Som ni kanske sett på bilden jag lagt till i förra inlägget, så är både fram- och bakänden på bilen totaldemolerade (det finns fler bilder, men jag ska bespara er dem). Bakrutan trycktes loss, så B:s kusin – som åkte utan bilbälte – flög ut genom fönstret. Hon hade dubbel änglavakt, som trots det inte skadade sig. Kupén är intakt, förutom att stereon slets loss och enkelt kunde plockas ut från baksätet, och alla dörrarna gick att öppna efter olyckan.
Japp. Så var det. Jag är fortfarande förvirrad, omskakad och uppskrämd, så jag ber om ursäkt ifall jag stavat mycket galet. Min koncentrationsförmåga är inte vad den borde vara. Har sett på TV till och från hela natten, men vet inte vad jag sett. Bilder som rört sig. Folk som pratat.
Nu ska jag kravla mig in i duschen och göra mig klar för dagens jobb. Ni ska slippa fler uppdateringar om olyckan. Rättare sagt, jag ska försöka sluta tjata om den.
[tags]bilolycka[/tags]
Du är fortfarande i chock, så ”tjata” på. Du behöver det.
Tack, raring! Just nu känner jag mig genomtjatad, efter att ha dragit historien flera varv på jobbet, men det kommer säkert fler tillfällen då jag måste få ur mig den.