År: 2009

Jag känner mig smått isolerad och avskuren från omvärlden när mitt internet hemma har dött. Vilken tur jag kan surfa och blogga på jobbet! *harkel* (Som om jag kommit på det först nu.)

Igår hade jag svår abstinens på kvällen. Fatta hur många gånger jag kom på att jag behövde snabbkolla något på nätet?!? Som tur var kunde jag tröstäta Ballerina som motvikt, medan jag såg TV istället. (Viktigt vetande: ett trepack Ballerina måste räcka hela veckan. Vete tusan om det gör det.)

Dessutom satt jag och ringde runt till syskonen för att snabbt tala om att jag bara nås på mobilen* de närmaste dagarna. ”Snabbt” var kanske inte rätt ord, då jag nästan surrade slut på batteriet – och pengarna – i min hårt prövade mobil. Vi är väldigt pratglada allihop. 😉

Bristen på uppkoppling kvällstid har en del positiva effekter, trots allt. Jag kommer mig i säng tidigare, då jag annars brukar gå en sväng förbi datorn för att kolla mail & dyl innan jag går och lägger mig. Det vet vi alla hur snabbt det är gjort, men då passar jag på att kolla nyheter, bloggar och andra sidor också, när jag ändå sitter vid skärmen.

Vad som skulle fullända katastrofen den här veckan är om TV:n också skulle gå sönder. *ryser* Vill inte ens tänka tanken. Jag skulle bli tvungen att flytta in hos någon av juniorerna, det är ett som är säkert.

Tidigare har jag överlevt utan TV och utan internet, men inte utan båda samtidigt. Ett i-landsproblem, jomenvisst, men ack så sant.

[tags]internet, abstinens, mobiltelefon, TV, i-landsproblem[/tags]

*) Jag har telefonen via bredbandet. Utan modem – ingen telefon.

Jag vet inte varför, men det brukar sägas att det är oväder på gång när kvinnor gapskrattar (eg när kärringar tokas). Vem vet vad vi satt igång idag, Å och jag?

Vi klarade oss visserligen förra veckan, då vi hade ett annat ämne som fick skrattårarna att spruta – men nu borde det väl ändå vara dags? Lite regn kan vi väl få? 😉

Nej, jag kan inte förklara vad som var så roligt. Vi diskuterade bara biogas – och så spårade det ur fullständigt… *fnissar*

[tags]oväder, gapskratt[/tags]

Mitt modem hemma tvärdog i söndags.

Jag satt och läste tidningarna online när jag plötsligt fick ”sidan kan inte hittas”-sidan vid bläddring. Förbryllad kollade jag på modemet – och det var helsläckt. Alla lampor hade slocknat. Att dra ur och sätta i kontakten hjälpte inte. Det var bara… dött.

Ingen åska hade heller hörts, för då hade jag genast dragit ur alla kontakter. Jag satt faktiskt vid ett öppet (myggnätat) fönster så jag skulle ha hört om det var åska i närheten.

När jag kom till jobbet och kollade nyheter online där, så hade tydligen något större fel inträffat som gjorde att norra delen av landet var utan data- och teletrafik. Aha! Jag felanmäler inte nu, det kanske är det som är felet?

Väl hemma konstaterades att ”alla andra” hade fungerande bredband, utom jag. (Jag gjorde en marknadsundersökning: ringde runt till andra som jag vet har samma bolag som jag.)

Jag får nu nöja mig med att vara online med jobbdatorn (som om det någonsin hindrat mig…) och ska försöka hitta ett kundtjänstnummer jag kan ringa till för att be dem skicka ett nytt modem. Om jag inte minns alldeles fel så har jag ett bättre beg (icke trådlöst) bredbandsmodem hemma att klara mig med under tiden, annars kanske jag får låna någon annanstans.

[tags]trasigt modem[/tags]

…alltid mamma. Dottern har bilat med ett gäng kompisar till G över helgen för att se U2 och kom hem tidigt i morse – trött, men lycklig. Hennes mor var inte trött, men lycklig över att få hem henne i ett stycke.

Det är så sant som det är sagt: man slutar aldrig att vara mamma. Det spelar ingen roll att hon snart fyller 23, jag måste oroa mig i alla fall. *skakar på huvudet* Hon är säkert mycket förståndigare än jag var när jag var i hennes ålder.

Mina juniorer fyller år i augusti, båda två. Jag har lyckats pricka in dem med två års mellanrum, sånär som på tre dagar. Tänk, det är snart ett kvartssekel sedan jag blev mamma för första gången. A fyller 25 och B fyller (som jag tidigare nämnt) 23 i år.

Herregud! Har jag så stora barn? De är ju snart ikapp mig! 😉

[tags]hönsmamma[/tags]

Säkra tecken på att jag börjar bli är medelålders, även om jag inte vill:

• Har bett ungarna skjuta mig om jag tar på mig något leopardmönstrat.
• Gillar mer och mer tanken på underkläder/strumpbyxor som ”håller in och formar”, som det brukar stå i reklamen. Här finns mycket att hålla in och forma!
• Mina skor är i första hand bekväma. Hur de ser ut bryr jag mig sällan om.
• Progressiva glasögon, är inne på andra paret nu.

Gråa hår, däremot, bekymrar jag mig inte alls över. Speciellt rynkig är jag inte heller (allt fett jag bär på fyller ut rynkorna från insidan). Jag generas inte av små futtigheter längre, sådant som var ångestframkallande när jag var ung. Vem bryr sig om hundra år ifall jag gjorde eller sade något som inte passade vid tillfället? *rycker på axlarna*

[tags]medelålders[/tags]