I artiklar, reportage och bloggar snavar jag ibland över vilken syn vi kvinnor* har på oss själva. De flesta ser en tjockis i spegeln, även om de är smala – ingen är nöjd med sin vikt.
Jag kollade lite om gastric bypass igår** och siktade främst in mig på bloggar, för att se vad som händer med människor mentalt efter en sådan stor omställning. Det verkade gå bra för de flesta.
Däremot fanns det kvar – bland överraskande många – en bild av ”hur feta de är”. De kan liksom inte växa in i rollen som ”smal” utan fortsätter leva i rollen som ”tjock”. De ser fortfarande tjockisen i spegeln, oavsett hur många kilon de gått ner.
(Jag hittade även kritik mot att de blir väl omhändertagna före, under och strax efter ingreppet, men lämnas sedan åt sitt öde (ungefär). Det skulle behövas bättre uppföljningar sedan operationssåren är läkta. Det blir säkert även sår i själen.)
Själv har jag förvrängd syn åt andra hållet: jag ser ingen tjockis i spegeln. Däremot kan jag förfasas över foton och filmer med mig på, men i spegeln bor bara en kanske lite knubbig varelse – ingen tjockis. (Förutom i badrumsspegeln, som måste vara skev…)
Frågan är nu: är det spegeln eller glasögonen jag behöver byta? 😉
[tags]övervikt, gastric bypass[/tags]
*) Det gäller säkert även för män, men det är alltid kvinnor jag råkar läsa om.
**) Nej, jag tänker inte operera mig. Var bara nyfiken. *viskar* En bekant har gjort det.
