Det känns verkligen som att jag tappat stinget i mitt skrivande. Inte här i bloggen (så lätt slipper ni mig inte) utan i mitt ”vanliga” skrivande.
Förr skrev jag mycket ”för byrålådan”, diverse skönlitterära noveller och kortare utkast till vad som kunde bli längre texter. Numera skriver jag bara här, och knappt ens det. (En bild säger mer än tusen ord, alltså har jag börjat stoppa in fler bilder i mina inlägg.) Det känns som att min litterära ådra har sinat.
Provade ladda ner en gratis skrivkurs, som en handledning för att få inspiration, men jag tänker bara att jag inte ids börja skriva igen. Lite synd, men så är det. Inte för att jag anser mig vara någon Stor Författare, men jag har det där jäkla skrivotinet* som kliar i fingrarna på mig ibland. 😉
Tyvärr har jag inte kvar något av mina tidigare alster, då jag inte skrivit något sedan den tiden då jag sparade på diskett – och jag har inte haft en dator med diskettlucka på många år. Både disketter och dator är kastade sedan åratal tillbaka. (Minns ni disketterna? Det är knappt jag gör det…)
Jag kanske fyller mitt skrivbehov ”bara” genom att blogga? Inte för att det är så ”bara”, jag har hållit på i många år nu. Tyvärr finns inte alla mina bloggar kvar längre, då jag flyttat runt mellan olika ställen, och så har jag råkat radera en hel del från den här bloggen vid en misslyckad uppdatering. *host host harkel* Nåja, det är sådant som händer – och ingen större skada skedd. Det är inga stora litterära alster jag lämnat bakom mig.
Samtidigt som jag saknar skrivandet, har jag inte riktigt tid för det längre. Inte nu för att jag gör något särskilt tidskrävande i vanliga fall, men ändå. Skrivande tar tid – om jag inte har någon idé att bygga vidare på, som bara sprutar ur fingrarna rakt ner i tangentbordet.
[tags]skrivande, skrivotin, disketter[/tags]
*) ”Skrivotin” är mitt eget ord för skrivklåda. Ungefär. Låt mig presentera mina tre laster: koffein, nikotin och skrivotin. 😉