Månad: mars 2014

Efter en lyckad dag och en god middag tog jag en liten tupplur på soffan. Vaknade och tyckte jag såg TV:n så dåligt. Hupp! Ett av glasen hade ramlat ur glasögonbågen! 🙁

Skruven till vänster glas har en längre tid börjat skruva upp sig själv, men jag har bara dragit åt skruven då och då, när det behövts. Nu verkar det som att jag skruvat snett senaste gången, för hela skruven har dragits ur så gängorna har farit…

Som tur var hade jag redan tidigare bestämt mig för att åka till L imorgon (lördag), men jag hade inte räknat med att behöva fixa glasögonen på den resan. Enda ljuset i mörkret just nu är att jag har mina dataglasögon att använda* – annars skulle jag vara helt borta. Visserligen kanske jag inte borde köra bil med dem, men nöden har ingen lag.

Nå, när jag grämt mig tillräckligt över detta, gick jag ut på bron för att ta mig en rök och hosta lite slem. I dessa förkylningstider har jag börjat ta hostmedicin för att få slemmet att lossna. Det skulle jag inte ha gjort… På medicinbeskrivningen stod ”kräkningar” som första biverkning. Resten får ni räkna ut själv.

Jisses amalia!!! 😯 Jag försökte borsta tänderna när jag trodde jag var klar, men det bara fortsatte, och fortsatte, och fortsatte… Nog fick jag loss allt slem, jag lovar!** (Jag ska inte ta mer av den hostmedicinen.)

Så kom jag ihåg att jag skulle hämta upp kycklingfiléer ur frysen i källaren, för att laga till middag idag. Givetvis fanns det ingen kyckling där. De filéerna måste ha gått åt vid något tidigare tillfälle. Ja, ja. Jag hittade annat jag kan laga till istället, men lite snopen blev jag allt.

i dessa vårväderstider (som hållit på hela vintern) har gatorna blivit fulla med hål i istäcket, djupa gropar att köra försiktigt i. Jag missade förstås en sådan grop i morse, och hörde hur det skrapade framspoilern i bilen, men jag iddes inte stanna då och kolla eventuella skador. Sedan glömde jag det när jag kom till jobbet och parkerade, så jag får väl kolla hur det ser ut när jag tar lunch. Ingenting har ramlat loss (det låg inga spillror kvar på gatan när jag såg i backspegeln) men det sitter en plastlist längst ner som brukar lossna i ena kanten. 🙄

[tags]glasögon, hostmedicin, kyckling, vägskador[/tags]

*) Som tur var hade jag inte lämnat dem kvar på jobbet, utan stoppat dem i handväskan när jag skulle gå hem för dagen.

**) Lax med romsås är inte gott när det kommer upp igen. Barasånivet. Dillen i såsen ger en bitter eftersmak.

Jag blir så less på unga vuxna som inte klarar av att (eller inte ids?) göra saker själva. För någon vecka sedan blev jag uppringd av en mor till en 20plus-åring (?!?) att några papper behövde fixas åt junioren. Det visade sig att jag behövde fler uppgifter, så jag har ringt flera gånger till juniorens mobil, lämnat meddelanden, men inte fått svar.

Nu har jag ledsnat och skickat det jag fått ihop, tillsammans med en post-it-lapp, till junioren. Om mamman ringer igen ska jag be henne ta sig i brasan  fråga om junioren är omyndigförklarad fråga varför junioren inte ringer själv om sina ärenden. Är man inte mer noga än så, kanske det inte var så viktigt? Även om mamma tycker det?

Sedan har vi gott om analfabeter/dyslektiker anställda. Ett brev med Viktig Information har gått ut till alla våra anställda. I brevet står klart och tydligt vad som gäller, och vad som – eventuellt – behöver göras från den anställdes sida. Vad händer? Jo, nu ringer 95% av de anställda och har inte begripit vad som står i brevet?!?

Problemet verkar vara – enligt de samtal jag själv drabbats av – att folk inte vänt på pappret och läst den del av brevet som står på baksidan… 🙄 Jag förstod det. Vi skulle ha gjort en pil, i kombination med texten ”vänd”.*

Hoppsan! Jag håller visst på att bli en riktig gnällkärring! Nåja. Bättre sent än aldrig!

[tags]curlingföräldrar, analfabeter, dyslektiker[/tags]

*) Vi försökte verkligen krympa ihop och skära ned texten till ett minimum, så allt skulle rymmas på en sida, men tyvärr. Det ska ju vara både läsligt och förståeligt. I slutänden blev brevet nästan två A4-sidor långt, med luft mellan textstyckena och tydliga rubriker, etc, eftersom det ändå inte rymdes på en sida. För att spara papper skrev vi ut dubbelsidigt. I nästa utskick kommer det bara att stå två ord: ”Ring oss”.

Räknas man som stamkund på Walmart när man får hemskickat varor därifrån? 😉

Nu var det här visserligen med lite hjälp av K (tack så jättejättemycket!) men ändå… Nu ska jag väl klara mig ett tag. Förhoppningsvis sliter jag inte av allt för många förlängare i framtiden.

Idag är jag tillbaka på jobbet igen. Efter en tupplur igår vaknade jag och fullkomligen dröp av svett: jag svettades febern ur kroppen (det gör jag alltid) – och sedan var jag pigg igen. OK, lite skakig var jag fortfarande när jag var och handlade, men jag blev piggare allt eftersom tiden gick.

Vi på jobbet har – förstås – blivit bjudna på semlor till förmiddagskaffet idag. *slickar mig om munnen* De kom med specialleverans från caféet på andra sidan gatan. (Nu dreglar min syster! He he.)

Dagens middag blir antingen repris på våfflorna jag gräddade igår* eller också korv med bröd. Jag hade mjölk som behövde göras något av, så det blev 1) en stor bunke våffelsmet, och 2) många våfflor kvar. Nu är det ju så att all mat inte är god att värma upp igen, men jag tänkte äta kalla våfflor med hett te till lunch idag, för att variera mig lite. 😉 Jag kommer ändå att ha många våfflor kvar, men vi får väl se…

Jag har börjat läsa ”Min mormor hälsar och säger förlåt” men har svårt att fastna för den, även om jag gillade ”En man som heter Ove”. Det går lika trögt att fastna för ”Analfabeten som kunde räkna”, som jag har som pågående ljudbok. Nu kommer jag hela tiden på anledningar till att göra något annat istället… Jag kanske behöver något Riktigt Spännande att sätta tänderna i?**

[tags]Walmart, förlängningar, semlor, våfflor, Min mormor hälsar och säger förlåt, En man som heter Ove, Fredrik Backman, Analfabeten som kunde räkna, Jonas Jonasson, Låt den onde sova, John Verdon[/tags]

*) Jag misstänker att A svär långa ramsor över våffeljärnet de köpte mig till julklapp. Så mycket våfflor som vi ätit sedan jul har vi aldrig ätit tidigare – men jag måste ju testa olika recept innan våfflorna blir som jag vill ha dem… Nu har jag hittat rätt, så nu dröjer det ett tag innan det blir aktuellt med våfflor igen. (Hmmm. 25:e mars? 😉 )

**) Jag väntar ivrigt på att John Verdons ”Låt den onde sova” ska komma som ljudbok. DÅ kommer jag inte att hitta på anledningar till att sluta lyssna!