OK, nu har jag fått det bekräftat: mina knän har all orsak att vara onda. Det är ungefär lika illa på båda knäna, men brosket är mestadels bortnött så benpiporna gnider mot varann. Konstigt nog (?) är det lika illa på båda knäna, men det onda har ju flyttat sig från höger till vänster knä, så det jämnar väl ut sig på det stora hela. 😉
Sjukgymnasten ringde och jag ska dit nästa vecka. Då får jag se eländet, på röntgenbilderna som togs tidigare, och jag ska få ett träningsprogram att roa mig med, under tiden jag väntar på vad som kan göras efter att sjukvården kommit igång igen efter Smittan (operation??? 😯 )… Håhå jaja, så går det när man är både gammal, otränad och fet. 😉
Just nu är ickeakuta ingrepp långt-långt-långt ner på priolistan inom sjukvården, och det förstår jag så väl. Har jag gått med mina onda knän i åratal, så kan jag fortsätta med det så länge jag orkar. *rycker på axlarna* Det är ju inte en fråga om liv eller död. Jag är vid gott mod i alla fall.
