Nu känns livet ungefär som vanligt igen. Både jag och B har lugnat ner oss, sovit gott, umgåtts med varandra och andra, pratat om allt och inget. Vi börjar komma på rätt köl igen.
B har världens ”träningsvärk” i rygg och nacke, men inte värre än att hon kommer igång efter en varm dusch på morgonen. Jag utfodrar henne med Voltaren T. En av de andra tjejerna har betydligt svårare värk, men har tydligen haft besvär sedan tidigare, då hon varit med om en krock för ett par år sedan. Hoppas att hon inte får bestående men efter den här olyckan, då B är tillräckligt skuldtyngd som hon är.
Man börjar fundera på olika saker efter en sådan här rejäl ”varning”. Spridda tankar om liv och död, och hur snabbt (och oförberett) saker kan hända, hur somliga har både tur och änglavakt – ja, ni förstår tankegångarna.
I morse kom jag på mig själv att kolla på bilar som körde förbi efter gatan medan jag var ute och rökte. Jag måste ju börja söka efter en ny bil (mer om det senare) och såg helt plötsligt en liten bil som kom körandes. Min första (instinktiva?) tanke var att jag aldrig skulle köra omkring i en sådan liten såpbubbla. (Jag har ingen aning om märke eller modell.)
När det nu smullit är jag jäkligt glad att jag hade den bil jag hade! Visserligen rullade den inte över på taket (för extrem bevisning av ”stora” bilars hållbarhet) men trots att både fram- och bakänden var mosade till oigenkännlighet så var kupén intakt och flickorna oskadda. Det finns en anledning till att jag aldrig kört små ”tjejbilar”, som de brukar kallas.
Visst har säkerhetstänkandet kommit ifatt även de små bilarna, men ändå… Nej, jag vill ha en rejäl bil. Jag är en äkta norrlänning. 😉
UPDATE
Jag har kollat och ser att min bil räknas till klassen ”större medelbilar”, ungefär?!? Spela roll, den är ingen småbil i alla fall.
[tags]åter till vardagen[/tags]
