Författare: * Snigel *

*fnissar*

Jag bläddrade i reklamen medan jag åt middag (stekt palt, vad annars?).

Ett reklamblad från Jysk hade en soffa på framsidan, som var märkt ”Parttivaara” (tyckte jag). Helt normalt namn på saker för en som är uppväxt där berg och byar heter något på ”-vaara” eller ”-järvi”.

OK, jag ryckte på axlarna – soffor kan ju heta vad som helst nuförtiden – men ett par sidor senare slog det mig: det stod ju ”partivara”!

Så går det när man bor nära gränsen…

(För den oinvigde: jag kan trots detta inte ett ord finska.)

[tags]språk, finska[/tags]

Den här helgen har gått i matens tecken.

Lördagkväll var jag på tjejträff, med ett gäng goda vänner jag inte träffat på länge. Det var inte bara jag som ”varit osynlig” en tid, utan andra kände också att de varit upptagna med allt annat än sina vänner. Vi hade en sorts knytkalas, vilket innebar att jag – efter samråd med värdinnan – tog med grönsaker till salladen. Allt annat var fixat.

Vi åt gott, drack gott och skrattade gott! Samtalsämnena gick från skratt till gråt – och tillbaka igen. Vi löste många av världens mysterier (och problem) den kvällen, och timmarna rusade allt för snabbt för vårt eget bästa. Det var verkligen en lyckad kväll!

Idag var det dags för den palt A tjatat om i flera veckor. Han kom förbi för att pyssla med (läs: skruva i)  skotern och bilen, och passade på att skotta snö också. (Det hade kommit lite grann.) Klart jag kokar palt åt honom då! Det blev en stor gryta, massor av paltar, och förutom alla vi åt till middag blev det många över till stekning. (Jodå, han fick ta matburk med sig till jobbet imorgon.)

Jag var aningen överambitiös vad gäller skalande av potatis, för jag började precis på en ny ljudbok, och just potatisskalning passar så bra när jag läser med öronen. Helt plötsligt hade jag skalat 3 kg potatis, så det blev verkligen mycket palt. Nå, den är godast som stekt, så det gör inget. Jag slipper fundera på vad jag ska ha till middag i flera dagar.

Efter middagen fixade A och en kompis till hans bil, så nu är den i körbart skick igen! Jag trodde jag nämnt det tidigare, men en gammal Volvo är som en stridsvagn – oförstörbar. Det är bara att räta ut de värsta bucklorna och fortsätta att köra. OK, jag ska inte raljera över olyckan, men jag är bara glad att allt gick bra!

[tags]tjejkväll, palt, Förlåt min vrede[/tags]

De unga tjejer som gifter sig med (rika) gamla gubbar brukar väl kallas ”golddiggers”? Jag är för gammal för att lyckas med det men önskar ändå ibland att vi skulle vara två* som delar den ekonomiska bördan.** (Jo, jag vet – ALLA är fattiga de sista dagarna innan januarilönen.)

Det gör stor skillnad att vara två som delar på de fasta kostnaderna, jämfört med att vara ensam. Matkostnaderna blir sammanlagt högre när man är två, men samtidigt äter jag ofta ute när jag är ensam, då det är tråkigt att bara laga mat åt mig själv. När B nu bor hos mig lagar jag oftare mat, men det går i vågor. Vissa perioder blir det mycket fil & flingor.

Mina juniorer är mer eller mindre självförsörjande. A mer och B mindre. 😉 A har fast månadslön medan B går på timlön, vilket gör att hennes inkomst varierar väldigt från månad till månad. Därför har jag inte hjärta att ta någon hyra av henne; det skulle ändå sluta med att hon får låna tillbaka den i mindre portioner under månaden.

Hon har dessutom bott hemifrån i flera år, så hon har betalat hyror, mat, lån och andra räkningar, och vet vad det kostar att bo. Det är ju bara en tillfällig mellanlandning här hos mig – ”mellan två lägenheter”. Inget ont om henne, hon går ändå med dåligt samvete för att hon tvingas leva så här.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att man ska rätta mun efter matsäcken, och visst kan jag dra ner på både det ena och det andra för att få det att gå ihop (inte bara kan, jag gör det också). Jag är bara så himla less på att jag alltid ska ha ont om pengar och aldrig ha råd att göra/köpa det jag vill.

Men jag ska inte klaga. Jag har mat och tak över huvudet, betalar av mina skulder, har t o m råd med min last (mentholcigaretter). Är bara allmänt gnällig idag. Det kommer att kännas bättre så fort jag får lön. 😉

[tags]golddiggers, ekonomi[/tags]

*) Han behöver inte vara gammal, det räcker med att han har egen inkomst. Jag tänker inte försörja honom.

**) Vi skulle förstås dela annat än ekonomin, men nu är det den det handlar om i det här inlägget. (Jag har en våt dröm om en händig karl, med egen bil, som skulle gilla att vika tvätt, men det är nog att hoppas på för mycket.)

Idag passade vi på min avdelning på att gå ut och fika (på det charmiga fiket alldeles bredvid jobbet) istället för att gå till jobbets fikarum, som vi vanligtvis brukar.

Jag höll på att göra en rejäl miss: såg en tårta, uppskuren i bitar, och frågade vad den innehöll. Svaret tyckte jag lät som ”choklad-maräng” så jag bad om en bit. Som tur var hörde mina medfikare bättre och ropade att det var ”choklad-banan” – jag hann stoppa misstaget i precis rätt tid! *torkar svetten ur pannan*

Visserligen dör jag inte av att äta banan, men jag får ont i magen, och det är inte kul. Nu räddades jag av mina uppmärksamma jobbarkompisar, tack och lov!

[tags]fika, café, tårta, banan[/tags]

Efter mitt besök hos tandläkaren för någon dag sedan, tecknade jag den tandvårdsförsäkring de erbjöd mig. Med autogiro per månad känns den inte så hiskligt dyr, med tanke på allt jag får med den, för det är faktiskt rätt kostsamt att gå till tandläkaren. Nu kan jag unna mig att gå så fort jag känner minsta lilla ilning i tänderna.

Fortsätt läsa ”Försäkringar” →