Mina katter har sina små egenheter, båda två. Även om de är syskon så har de lite olika finesser, som visar sig allt eftersom.
Sigge – på bilden – sover alltid med (minst) ett ben utsträckt åt något håll. När jag tittar mot topplatsen på klöstunnan och ser ett ben sticka ut, vet jag att det är han som ligger där, och att Siri sover någon annanstans. Om de tryckt ner sig båda två i toppkorgen, så sticker det inte ut något ben, då rullar de ihop sig, sida vid sida.
Sigge älskar att komma till mig på soffan och slicka mig på fingrarna när jag kliar honom. Det betyder att han tänker bita mig, ett litet kärleksbett som jag lärt mig undvika. Pyralig (min förra katt) brukade också ge kärleksbett, men försiktigt, med framtänderna. Sigge hugger till ordentligt, med kindtänderna. 🙄 Siri har inte ens försökt. 😳
Hon visar att hon är orolig för sin bror, om han stannar ute för länge, genom att fullkomligen limma sig fast mot mig och trampa med tassarna som besatt. Det visade hon när han smitit och var borta i flera dagar, och det kan återkomma ibland om hon tycker han varit borta för länge. Så fort han kommer tillbaka nonchalerar hon mig igen. 😉
Jag har fyllt en liten plåtburk med lock med kattgodis. När jag lyfter den och skakar lite så kommer två godissugna katter springande! 🙂 Ibland ger jag dem bara en godis var (och då serveras de på soffbordet), ibland häller jag en handfull på golvet så får den som är mest ivrig äta flest (läs: Sigge).
Det känns lite konstigt att – efter alla dessa år med Pyralig – äta lunch/ middag utan en katt på bordet. 😳 De två syskonen är väldigt väluppfostrade och håller sig borta från köksbordet, åtminstone medan jag äter. Jag ”fuskar” och lämnar tallriken på bordet med lite sås eller annat på när jag ätit klart, och ser att det ibland har smakats på godsakerna jag lämnat kvar.
På tal om köksbordet, så har jag vant mig (när Pyralig blev gammal och stel) att lämna en av stolarna lite utdragen, så det ska gå lätt att ta sig upp på bordet även för en inte helt smidig katt. Jag hade helt glömt bort att katter kan hoppa högt upp utan ”hjälp” så länge de är unga och friska. En dag – under lockdown när Sigge kommit tillbaka efter sin rymning – hade jag ställt fönstret vid köksbänken på glänt, och upptäckte att Sigge försökte ta sig ut genom den springan! Hahaha, jag hade glömt att katter kan nå köksbänken! 😆
Katterna är ett härligt sällskap, och jag tror de njuter lika mycket av tillvaron som jag gör. De går ut och in som de vill – ibland blir en eller två kvar ute när jag far till jobbet, ibland blir de instängda. På kvällen kommer de (oftast) in och sover inomhus, men på morgonen håller de på att trampa ner varandra i sin iver att få gå ut. De har nämligen nu upptäckt att utomhus är en enda stor kattlåda! (Äntligen – i början kom de in efter att ha varit ute flera timmar, bara för att gå på lådan och sedan gå ut igen…) 🙄
