Madamen är Ytterst Irriterande ikväll.
Hon vill gå ut, men när jag öppnar dörren tar hon sig en lååång funderare först. När hon väl gått ut, sitter hon bara på trappen och glor, så nästa gång jag öppnar rusar hon in igen.
Hon vill helst inte gå på lådan, utan föredrar att göra-det-som-behöver-göras utomhus. Det innebär att hon snart vill gå ut igen… Och så vidare. Och så vidare.
När jag struntar i hennes fasoner och helt fräckt sätter mig vid datorn istället, kommer hon och vässar klorna på fåtöljen bakom mig – precis utom räckhåll. Dessutom slår hon dövörat till och låtsas inte höra att jag försöker sjasa bort henne.
Nu ska jag göra ett sista försök att få ut henne (hon vet exakt hur långt in under möblerna jag når…).
[tags]kattracka[/tags]
Min chef berättade om sin, och hennes gubbes, kattskrälle, som en morgon satt och skrek vid altandörren… typ halv fem på morgonen.
Chefen masade sig upp och öppnade altandörren, yrvaken och förvirrad. Första snön hade just fallit under natten och katten tvärstannade när han såg allt det vita. Sedan vände han, lite tveksamt, och gick in igen.
Tjugo minuter senare vaknade chefen till av att katten satt och skrek vid altandörren igen, men då fick katten inget val. Hon öppnade dörren och kickade ut honom, lite bryskt, med ena foten; sedan återvände hon till sängvärmen igen, lite irriterat mumlande.
Hon berättade om den här händelsen på kontoret, och då hade det gått fem dagar… och katten var fortfarande borta. 😯 Hon hade ytterst dåligt samvete.
Två dagar senare hade katten plötsligt dykt upp igen, och medvetet BARA kelat med ”husse”. Så fort ”matte” kom i närheten så gick katten undan! Så höll katten på i flera dagar.
😆
Tänk hur katterna kan vara ibland. Jag önskar dig förresten en MYCKET God Jul.
😆
/Stefan
Åh, det där känner jag igen, främst på gamlingen. Han kan vara lite långsint, men samtidigt har han guldfiskminne, så det går fort över.