Min rensning avancerar!
Ännu ett skåp är besegrat, även om det inte var så mycket i det. Det var mest drivor av urklippta recept och – av någon underlig anledning – kvitton på allt möjligt jag köpt under årens lopp. Lite kul att läsa dem; ojdå, är TV:n så gammal och har jag haft en sådan där mojäng?
Nu är recepten brutalpackade i runda arkivet (alltså den röda sophinken under diskbänken), ett fåtal kokböcker (de jag använder) finns kvar och en enda termos står på översta hyllan, om utifall att den kanske möjligen eventuellt behövs någon gång.
Resten åkte till Återvinningen, dit jag kört grejer idag. Dels packade jag bilen igår kväll, med både det ena och det andra, dels kom jag på fler saker i morse – sådant jag lagt åt sidan för att det skulle till just Återvinningen. Det känns skönt att rensa, faktiskt, även om det är jobbigt just medan jag håller på.
Det är jobbigt att rensa, både fysiskt och psykiskt. Ryggen är inte riktigt med på noterna än, men jag tar långa pauser (ibland lite väl långa, men jag har ju semester 😉 ) och puttrar på i sakta mak med det jag gör. Det värsta är att välja: vad ska vara kvar och vad ska bort? Små kantstötta gipsplattor med handavtryck, som juniorerna gjort på lekis – kan jag slänga dem? (Svar: jodå, men jag kände mig som en riktig skurk.)
Samtidigt känns det befriande att få slänga en massa saker som samlats under årens lopp. Jag menar, jag minns när juniorerna var små, även utan deras handavtryck i gips (för att ta ett exempel). Det dyker också upp mindre angenäma minnen bland sakerna/ pappren som gås igenom – men jag biter ihop och kastar sådant jag inte måste ha kvar. Jag kan inte leva i forntiden, det som har varit har farit.
[tags]rensa i röran, sortera, Mary Hopkins, Those were the days[/tags]
