Ibland är mitt minne intensivt, men väldigt kort. Så var fallet idag.
Trots att jag läst i min kalender i morse att jag lovat hjälpa till på en annan avdelning efter lunch, så var det löftet bortglömt efter lunchen. Till slut kom de och hämtade mig… *skammens rosor färgar mina kinder*
Igår lyckades jag hålla mig vaken – ända tills jag skulle lyfta häcken från soffan för att gå och göra lite nytta. Då smög någon förbi, dunkade omkull mig igen och sövde mig djupt. Ja, det måste vara så det gick till, jag kan inte förstå annat. (Det kan ha något att göra med att den trevliga kvällssysslan jag förberedde mig inför, var att vika tvätt – men det är inte helt säkert.)
Efter jobbet måste jag åka och handla, snabbt hem med kylvarorna, över till gamlingarna med farsans snus, hem och laga mat-äta-dricka kaffe, ladda över ny ljudbok till spelaren, och sedan ta itu med tvätten. Jag lovar! *korsar för säkerhets skull fingrarna bakom ryggen*
Jag har verkligen drabbats av ingenting-att-ha-på-mig-syndromet, så jag måste få undan tvätten. Sommaren är definitivt över, så kjolarna ska hängas undan och jeansen ska fram – men jag hittar inga jeans?!? Jo, en (som jag har på mig nu – kan inte gå naken till jobbet) som har den absolut sämsta passform någon av mina jeans någonsin har haft.
Eftersom jag gått i kjol lääänge – det känns som flera månader – så ligger mina rentvättade jeans någonstans längst ner i klädhögarna. Alltså måste jag ta itu med att vika och stoppa undan allt annat, tills jag grävt mig så långt ner i drivorna av ren tvätt, att jag hittar ett par jeans som ser vettiga ut.
[tags]glömma bort, vika tvätt[/tags]
