Helt nyligen har en person, A, i min nära bekantskapskrets drabbats av plötslig, oförklarlig och chockartad sorg. När jag fick höra vad som hänt, tog det mig väldigt hårt (av personliga orsaker).
Jag tänkte på saken några dagar, och ringde sedan A för att kolla om jag kunde komma och hälsa på. Så glatt har jag aldrig blivit välkomnad! Jag bakade på macken (Ballerina och Singoalla) på vägen dit.
Sedan satt vi och drack kaffe, fikade och pratade om allt möjligt och ingenting, i flera timmar. Bara att få lufta sorgen för någon utanför familjen – som även de är sörjande – kändes som en stor lättnad för henne. Jag hade även en del matnyttigt att komma med, i form av tips och råd. Been there, done that, som jag brukar säga…
Människor reagerar olika på sorg. Hon hade – precis som jag – blivit uppringd av folk hon inte haft kontakt med på länge, som själva snyftade i telefonen. Det blev hon som fick trösta, istället för tvärtom (vilket nog var meningen med samtalet från första början).
Man måste låta den sörjande ”prata av sig”, för det finns mycket som vill komma ut. Minnen som får oss båda att skratta och säga att det var X i ett nötskal, frågor om rent praktiska saker man aldrig tidigare ägnat en tanke, en del rent hypotetiska frågor som egentligen inte behöver något svar – bara någon som lyssnar.
Det är viktigt att lyssna, egentligen är det inte så mycket som behöver sägas. Bara att visa att man finns där, att vara ett stöd för den som behöver. Tala om att det är helt OK att även skratta och ha roligt, mitt i eländet, eller att man får visa sin sorg genom att gråta hejdlöst. Säga att man får vara arg för att man blivit lämnad ensam utan instruktioner – hur gör jag med det här nu, din skurk?
A var så glad för att jag kommit, så hon t o m kom förbi till jobbet igår för att tacka mig ännu en gång! *tårögd av lycka* (Den som genomlevt en stor sorg vet att det krävs en rejäl kraftansträngning bara för att kunna gå ut och möta ”vanligt” folk.) Hon kommer att ta sig igenom krisen, precis som jag och många andra gjort, trots allt hon gått igenom. Det tar tid (you bet…) men man lär sig leva med det.
[tags]sorg[/tags]
Jag tror att vi svenskar i allmänhet har väldigt svårt att möta sorg. Trots att det är de mest naturliga i livet. Det är något som vi alla någon gång kommer att drabbas av på ett eller annat sätt. Ändå är vi så oförberedda. Att prata om döden på ett naturligt sätt är något vi glömt.
Du har så rätt.