Författare: * Snigel *

Jag och juniorerna var bjudna på barndop i J igår. Tanken var att vi skulle åka dit, alla tre, men i slutänden var det bara jag som for.

B skulle – en tidigare oväntad resa – till S, och skulle åka med tidiga flyget från L på lördagsmorgonen. Hon steg upp 04:00, jag steg upp 05:00, vi startade 05:45 och hann fram i tid. Visserligen hörde jag (när jag släppt av henne, och stod och rökte utanför bilen innan jag åkte vidare) att de ropade upp henne i högtalarna på flygplatsen, men det var ju 20 min före avgång…

A hade åkt på magsjuka och var därmed automatiskt portad från min omgivning. Jag ville inte ha med honom i bilen, och ingen annan ville träffa honom heller. Alltså var det bara jag kvar att åka till J. Nå, jag hade med mig min ljudbok som höll mig sällskap hela vägen, både dit och hem. Jag hade även med ett reservbatteri, om batteriet i spelaren skulle ta slut så jag inte fick höra det spännande slutet.*

Den lilla Prinsessan var bedårande söt, som små prinsessor ofta är, och hon hade en stolt storebror som hjälpte till med presentöppnandet. Lite synd att de bor så långt bort, vi träffas så sällan. Det hinner hända mycket med små barn på kort tid.

När jag dumpade B vid flyget var det -6 grader. Sedan pluggade jag in ljudboken i öronen och höll utkik efter renar (och andra djur) längs vägen, medan mil efter mil avverkades. Framme i J stannade jag på ICA och råkade då kasta en blick på temometern i bilen: -29 grader!?! Inte konstigt att bilen kändes lite styv när jag växlade mig igenom rondellerna i samhället.

Den här renen smög sig närmare och närmare medan jag snabbt rökte på parkeringen. Jag tror den bara var nyfiken, men höll för säkerhets skull bilen mellan oss…

Kylan höll i sig hela dagen, och då jag sagt åt de andra medverkande vid barndopet att jag skulle köra ”skogsvägen” (alltså den smala vägen genom skogen, med få hushåll och lite trafik) när jag skulle hem, så ringde min mobil flera gånger under hemresan. Folk var oroliga att bilen skulle frysa eller att jag skulle köra av vägen eller på något djur, men resan hem gick bra. Jag hade ju gott om tid, så jag puttrade på i min egen takt, och ju närmare hemmet jag kom desto varmare blev det.

[tags]barndop[/tags]

*) Boken var längre än jag trodde. Jag har ännu inte kommit till slutet. Inte batteriet heller.

Idag är det Tulpanens Dag, vilket reklam och annonser skrikit ut hela veckan. Få se om jag slår till på en bukett, för just tulpaner ger en liten fingervisning om att det snart blir vår.

Samtidigt vet jag vad som brukar hända med blomvaser och dess innehåll hemma hos mig, speciellt om de lämnas obevakade… Antingen springer katterna och jagar varandra över bordet så vasen rivs omkull, eller också sitter en uttråkad katt (läs: froppisen) och drar i de långa bladen med tänderna så vasen börjar vackla och (om hon har riktig tur) falla.

Med tanke på att jag kommer att sitta i bilen större delen av morgondagen så känns det inte så nödvändigt att köpa tulpaner just idag. Jag slår nog till någon annan dag, då jag har tillfälle att vara hemma och njuta av prakten.

Det måste vara för att det är fredag: jag är så trött, att jag skulle kunna lägga huvudet mot tangentbordet och somna direkt. Gråvädret ute gör sitt till, förstås. Det är inte så kallt, men lite ruggigt och väldigt grådimmigt. Bergen jag brukar se på andra sidan älven genom mitt kontorsfönster syns inte längre. Den fuktiga luften gör att allt som står utomhus (träd, buskar, möbler, lyktor, etc) får långa, vackra fransar av frost.

Även broräcket får långa fransar av frosten. Rätt mysigt, ändå!

Hmmm – jag behöver nog en uppiggande bukett tulpaner i alla fall!

[tags]tulpanens dag, tulpaner, gråväder, frost[/tags]

Ikväll fick jag byta lampa på bron, med all den skräck som följer med. Jag är nämligen OTROLIGT höjdrädd.

Att klättra på en vanlig hushållsstege i metall, är för mig en stor bedrift. Trots att jag inte klättrar mer än två steg (alltså ca 30 cm över golvytan) så skakar mina knän av skräck och jag klamrar mig fast vid allt som går att hålla i. När nämnda stege dessutom står på bron och jag kan kika nerför trappstegen mot gården, känns det ungefär som att jag går på lina över Grand Canyon.

Under tiden jag var högt där uppe försökte jag tänka på annat, för att slippa tänka på höjden. Det slog mig att jag antagligen måste åka över till grannlandet för att bunkra matta glödlampor, om inte de också förbjudit dem? Vissa lampor hos mig går det inte att sätta lågenergilampor i, t ex den på bron.

Den har en rörelseaktiverad timer. Efter ca 5 minuter slocknar den, för att tändas nästa gång något rörs inom räckhåll för sensorn. Praktiskt, men funkar inte på vintern med lågenergilampa. När det är kallt lyser inte lågenergilamporna fullt ut förrän efter en lång stunds uppvärmning. Ju kallare, desto längre tid tar det.

Eftersom det inte går att få tag i ”vanliga” matta glödlampor nu för tiden, så köper jag lampor med klarglas istället – så länge de går att köpa. De försvinner väl snart, de också.

[tags]glödlampor, lågenergilampor[/tags]