Till slut tog jag mig äntligen tid att se dokumentären från SVT, om glesbygdens utarmning. Den var helt klart sevärd, men gav också en bild av hur stora delar av Sverige allt eftersom överges. För vem ska bo kvar när inte jobben finns, när skolorna och affärerna slår igen?
Visst finns det eldsjälar som gärna stannar kvar (eller flyttar tillbaka) men de är alldeles för få. Jag är själv utflyttad bybo men skulle aldrig flytta tillbaka på heltid igen. Även det lilla samhälle jag bor i (centralorten i kommunen) börjar utarmas, då befolkningspyramiden är väldigt skev. Då inga arbetstillfällen finns så måste folk flytta härifrån för att få jobb, och det är de unga som far först.
Däremot har vi – om jag inte minns fel – stor inflyttning av pensionärer, som efter sina produktiva år söderöver flyttar ”hem” igen på ålderns höst. De bryr sig inte om att det inte finns lediga jobb, de har sin inkomst tryggad. (Inget ont med det, jag ville bara visa de olika förutsättningarna.)
I byarna är det väldigt tyst och stilla under vintrarna. Det är bara under några veckor på sommaren (och under älgjakten) som byarna lever upp. De hus som står med mörka fönster under vintern fylls av semestrande f d bybor.
Vad kan man göra för att vända utvecklingen? Går den ens att ändra? Jag vet faktiskt inte. Men det tål att tänka på.
[tags]uppdrag granskning, glesbygd[/tags]
