Jag har sett det andra avsnittet av dokumentären om landsbygdens avfolkning, med tonvikt på Norrland. Se den här! (Tredje och sista avsnittet kommer snart.)
En sak som togs upp är att berättelserna (filmerna, böckerna) som utspelas i glesbygden oftast består av historien om en återvändare, en bygdens son/ dotter som kommer tillbaka till byn från livet i storstaden – och i slutet återvänder till staden igen.
En något skev bild både av livet på landet och storstadsborna – det finns faktiskt återvändare som stannar. Allt beror på jobben, som oftast finns i städerna. Städerna är fyllda med folk som kommer någon annanstans ifrån, d v s före detta lantisar. Om inte första, så andra eller tredje generationen, som åker ”hem” en vecka eller två varje sommar för att återuppleva en barndom de själva upplevt eller bara hört talas om.
Tyvärr är tiden med hölass av hässjat hö borta sedan länge, det finns inte kvar annat än som turistattraktion. Även landsbygden utvecklas, vilket gör att vi trots gles befolkning kan överraska med både bredband, färg-TV och telefoni…* Ibland finns det även lediga jobb att söka, för den som är less att leva i staden och istället längtar efter en lugnare livsmiljö.
Numera finns en hel del utbildningar att läsa på distans, så man kan bo kvar under utbildningstiden – om man vill. De flesta ungdomar flyttar kors och tvärs över landet just för utbildning, men även för att prova sina vingar och att stå på egna ben. Inget fel med det, de hittar ju hem igen om det behövs (och om ett passande jobb dyker upp) efter några år.
Under tiden förändras den tidigare hembygden. Skolor, vårdcentraler och affärer stängs eller flyttas, då kundunderlaget inte är stort nog. Sorgligt, men sant. Vissa saker nöts hårdare av tidens tand än andra.
Det finns mycket att säga, och ännu mer att diskutera, i frågan om varför stora företag envisas med att flytta sina huvudkontor till storstäder istället för att söka sig till glesbygdskommuner, med billigare hyror och stabil arbetskraft.
Ingenting är längre som förut, sjöngs det i en sång redan på 60-talet.
[tags]landsbygd, glesbygd, återvändare, Mando Diao, Strövtåg i hembygden, utveckling, utbildning, Anders Fugelstad, Ingenting är längre som förut[/tags]
*) Speciellt vi i norr använder inte rendragna ackjor längre för att ta oss fram, utan det finns plogade bilvägar ganska långt in i skogarna. Kåtor/ igloos har bytts ut mot uppvärmda (!!!) hus och isbjörnarna har vi jagat bort, ända till Svalbard. 😉
Skämt åsido, vi är faktiskt moderna människor även om vi bor långt en bit norrut. Vi har också smartphones och streamar både ljud och bild vid behov. Samerna använder både snöskotrar, motorcrossar och helikoptrar i sitt arbete med renarna. Tack och lov slipper de bo på Skansen nu för tiden!
Jag (och min kollega E) har varit på en tvådagarskurs i 
Helgen var alldeles, alldeles underbar, med smågossarna på plats! 🙂 Tågbanan var en megahit, alla gossar – både stora och små – lekte med den. Roligast var när lille E envist sköt loket baklänges och blev lika irriterad varje gång han släppte, så det for framåt igen.
Lille J är så duktig att gå på toa själv, speciellt som jag strategiskt placerat ut små plastpallar på ”rätt” ställen (en lägre framför toastolen, en högre vid tvättstället).
Det brukar se ut så här när jag packar. Ungefär. 😉
B och prinskorvarna har kommit idag! Jag slog på Stora Mormorstalangen och lagade en ordentlig middag: ugnslåda, modell åttifjorton. Äppelpaj (förstås) till efterrätt! Både från middagen och efterrätten blev mycket över, så de rätterna kommer även att serveras till lunch imorgon.
Det är (liten) höstmarknad i stan. A följde med B och gossarna, och kom hem med min Specialleverans – direktimport från USA. 😉 Alla glasögonbärare behöver 
Jag blev glatt överraskad när jag fick ett SMS att ett paket fanns att hämta. Min