Månad: september 2009

Jag önskar jag kunde engagera mig i något roligt, något som får ögonen att tindra och som får mig att längta efter mer. Något som väcker intresse och gör att jag kopplar bort alla måsten och borden.

Det måste vara hösten som gör det. Studieförbunden sätter upp affischer överallt om vilka kurser de tänker köra igång under de närmaste veckorna. Jag läser förstrött och hittar inget som intresserar mig.

Vad är jag intresserad av? De kör inga kurser i TV-tittande, så det kan jag inte välja. 😉 Låt mig se vad som finns…

• Något typiskt kvinnligt – matlagning eller sömnad? Nej, herregud! 😯 
• Foto? Gick jag för ett par år sedan.
• Gympa av olika slag? *moahahaha* Nej, jag tror inte det. *torkar skrattårar*
• Jägarexamen? Jag äter mer än gärna kött, men vill inte behöva jaga det själv.
• Lydnadskurs? Omöjligt med katter, och jag har a) ingen hund och b) alldeles för stora barn för att det ska ge utdelning.
• Snickar- eller bilmekarkurs för kvinnor? Jag kan montera IKEA-möbler, och bilen behöver inte fixas. (Klarade nyss besiktningen, remember?)
• Oljemålning/akvarell? Provat – och det var inget för mig.*
• och så vidare…

Suckar och läser annonserna ännu ett varv. Hur mycket jag än försöker så hittar jag inget som får ens den minsta lilla gnutta av intresse att spira.

Det är inte bara att jag inte orkar, det är helt enkelt så att jag inte ids engagera mig i något just nu. Jag har kanske inte en speciellt aktiv (i betydelsen röra-på-mig) fritid, men jag har alldeles för mycket tankearbete som pågår. Promenader funkar, speciellt med en ljudbok som skingrar tankarna, och snart är simningen aktuell igen (tyvärr utan ljudbok).

[tags]höst, kurser, studieförbund[/tags]

*) Det är inte så att jag tycker att alla andra gör mycket bättre grejer än jag, utan det gav mig helt enkelt inget. Sitta där och kladda. Jaha? Skulle det här vara avstressande? (Vilket kompisen som lurade mig att anmäla mig ansåg.) Jag kollade mest på klockan – är det inte slut snart? – och slutade efter två gånger.

Jajamensan. Jag hör till sandwichgenerationen. Får oroa mig för både mina barn och mina föräldrar.

Dagens goda nyheter:

• A är frisk, än så länge
• Morsan var på riktigt soligt humör när jag hälsade på

Dagens sämre nyheter:

• Farsan ligger på akuten, med bruten överarm och helt otroliga blåmärken efter sin vurpa utanför affären
• B har blivit förkyld – influensa?

Håhå-jaja. Livet är roligt nästan jämt.

[tags]eländes elände[/tags]

Åter till verkligheten; det känns lite på det viset efter den avslappnade helg jag haft. Bland annat har jag roat mig med att se film och läsa en bok.

Jag har sett The Wrestler, och den var ungefär som jag väntat mig (tragisk historia om en trasig människa), varken mer eller mindre. Däremot läste jag boken Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak och blev grymt besviken. Jag hade väntat mig mer av den och försökte verkligen överse med dess brister.

Dåligt språk (omotiverade svordomar* och annat jag störde mig på), hafsigt intryck, ostrukturerad, men framför allt hans besserwiserattityd som slår igenom i hela boken. Efter några sidor var jag kräkfärdig, men intalade mig själv att läsa färdigt. Det skulle jag inte ha gjort.

Jag är mycket väl medveten om hur handfallna svenska myndigheter var efter tsunamikatastrofen, och behöver inte få det upptryckt i ansiktet i varannan mening. Att boken är berättad för och skriven av en journalist får mig dessutom att se kvällstidningarnas löpsedlar framför mig.

Boken är ett hafsverk, berättad av en man i affekt. Jag – eller någon av mina anhöriga -var inte där och jag kan inte förstå det kaos som utbröt i något som närmast var en krigszon efter katastrofen. (Det behövde han inte heller skriva mig på näsan.) Däremot har jag också upplevt sorg, och försöker filtrera det jag läst genom att intala mig själv att han måste ha varit i chock – då agerar man inte helt rationellt. (Att ge ut den här boken var ett stort misstag, t ex.)

Kanske hade jag upplevt boken starkare om jag läst den direkt den kom ut, nu har ju händelsen sjunkit undan och jag har hunnit få distans till det hemska som hände. Frågan jag ställer mig är om han har det? Jag saknar helt enkelt en uppföljning. Boken hade vunnit mycket på att skrivas och publiceras långt senare, när han hunnit bromsa och dra åt sig andan.

[tags]The Wrestler, Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak[/tags]

*) Jag svär själv, gärna och ofta, men försöker undvika att göra det i text. Då ska det vara välmotiverat med en svordom på exakt rätt ställe för att ge eftertryck åt det som nämns.