Åren går

Jag hade ett intressant besök på jobbet en dag. En tidigare kompis till mina juniorer dök upp, som gubben i lådan, och hade ett ärende till mig. Jag kände inte igen honom förrän han sa vad han hette! 😯 Åren går snabbt, för oss alla… Den jag minns som en ung kille var nu en vuxen man, precis som – vid närmare eftertanke – min egen son. Jisses!

På tal om min son, så fyller han år idag! Risken finns att jag trillar in på fika hos honom ikväll, jag får se. Jag har i alla fall skickat grattishälsningar via SMS, Facebook och Swish. 😉

Allt eftersom åren går, byter det ut grannar i mina kvarter. Nu har jag två hus inom synhåll som är till salu av olika orsaker*, så det ska bli intressant att se vilka som hamnar där. Jag hoppas det blir unga familjer, gärna med barn. Det behövs lite liv och rörelse!

Från unga till gamla: jag behöver shoppa åt farbror K. Dels vill han ha en jacka “som är fluffig”, dels behöver han nya kallingar och sockor. Det där med “fluffig jacka” vet jag inte vad han menar: fleece (fluffigt tyg), täckjacka (fluffigt sydd) eller bara lös och ledig i formen? Jag ska låna hem** några olika jackor åt honom att prova, så får jag se vad han menar. Hans gamla jackor är i alla fall för långa, de knölar ihop sig bakom ryggen i rullstolen.

Farbror K fyller snart 89 år, bara några dagar kvar. Han blir alltså äldre än farsan, som dog i juli 2013 och skulle fyllt 89 i oktober samma år. A var till K igår efter jobbet, och jag bad honom kolla hur man gör med tårtorna. Förra året hade det ordnats tårta, men det var – förstås – syrran som hade koll på hur det gick till. Det är mycket kunskap som försvunnit med henne, även små petitesser – som vem som fixar tårtorna till K:s födelsedag. Nu har A kollat, och personalen skulle beställa.

Det är mycket annat också som försvunnit med syrran. Hon var den som hade koll på hur K ville ha det med begravningen, t ex. Jag har nu skrivit ut ett ex av Vita Arkivet och ska plocka lämpliga frågor därifrån för att kunna skriva ner hur han vill ha det. Det känns verkligen hjärtlöst, men det måste göras. Han kommer inte att leva i evighet, även om jag hoppas på flera år till. Sorgligt, men sant. Förr eller senare kommer den dagen då vi behöver veta hur det ska vara.

För att fortsätta att vara morbid, så påminde jag A igår om hur jag vill ha det. Ifall jag skulle bli en grönsak (som bara hålls vid liv av slangar och maskiner, utan hopp om förbättring) så får de donera så många reservdelar som möjligt (organdonation), och sedan elda upp resterna (kremering). Jag har inga planer på att dö, men man vet ju aldrig. En trafikolycka kan hända när som helst, för att ta ett exempel. Hur försiktigt jag än kör, så finns det alltid andra trafikanter längs vägen,  varav en del verkar ha fått körkortet i ett paket flingor… 🙄


*) Nej, det är inte jag som är orsaken till att de flyttar! Det hoppas jag verkligen… 😳 Äsch, jag skojar bara – det är dags för generationsskifte i grannskapet.

**) Här kan man fortfarande (hoppas jag) låna hem kläder för att prova i lugn och ro hemma, innan man lämnar tillbaka de som inte passar, istället för att köra med köp och återköp. Det underlättar när jag ska handla åt K, som inte kan handla själv på “herraffären” (p g a rullstolen – de har ingen rullstolsramp).