Kategori: Allmänt

Tidigare ikväll ringde jag till I och C, bara för att surra en stund. I berättade att han åkt på ryggskott igen, stackaren! Han har mitt fulla medlidande, då jag också råkar ut för det ibland.

Hur som helst så tyckte jag han behövde ett stöd i tillvaron, så jag åkte dit med en krycka och gav honom en snabb lektion i hur man använder den (beroende på var man har ont, i ryggen eller i benet). C hade då hunnit komma hem från affären, för hon var och handlade när jag ringde.

Hennes mamma var på besök! Äntligen fick jag träffa henne, även om det bara var en mycket snabb stund! En liten krutgumma – jag förstår precis var C fått sin energi ifrån. Tyvärr skulle de åka till en av C:s söner med familj, men jag skulle ju ändå bara dit en snabb sväng med kryckan. I skulle ta en tablett och gå och lägga sig.

Jag hoppas jag inte stängt in madamen i garaget, för jag lämnade det öppet den lilla stund jag var borta. När jag kom hem körde jag bara in bilen och drog igen garagedörren efter mig, utan att kolla var madamen fanns. Nå, jag hörde ingen kattpingla – från halsbandet – så hon var nog inte ens hemma. (Dyker hon inte upp under kvällen, får jag väl gå och kolla i garaget.)

UPDATE
Så klart var hon inte i garaget. Nästa gång jag gick ut och rökte, stod hon och väntade bakom dörren och ville komma in.

[tags]ryggskott, krycka, krutgumma, garage[/tags]

Igår träffade jag på Världens Suraste Person, som dessutom jobbade inom ett serviceyrke. Mitt tips: byt jobb eller lär dig att gilla läget. Denna person utstrålade så mycket ointresse, att det nästan smittade av sig. Med tom blick och mekanisk röst mötte h*n omvärlden. Lika spännande (för mig) som att prata med en bandspelare, alltså.

Nåväl, jag är ju den obotliga optimisten (remember?) och låter inte sådant skrämma mig. Tvärtom älskar jag mitt jobb, då man aldrig vet vad som kan hända. Nyss klev ett gäng fransktalande personer (inklusive tolk, tack och lov, då jag inte kan ett ord franska) in på mitt kontor och fick en snabb genomgång av mina arbetsuppgifter. Spännande att möta dem! (Personerna, inte arbetsuppgifterna.)

Jag hade ju tänkt ta sovmorgon igår, eftersom jag inte skulle vara i K förrän vid lunchtid. Jo tjena. När min väckare ringde 05:30 var jag redan uppe och igång… Sedan var det full rulle och skärpt uppmärksamhet hela dagen* innan jag så småningom kom mig i säng.

Det har fått efterverkningar idag: jag är så trött, så trött. Vädret (grått, småregnigt) gör också sitt till, plus lunchkoman, men jag kämpar emot så gott det går. Det kommer att bli en tidig kväll i Snigelskalet ikväll, det lovar jag!

Jag glömde min mobil hemma i morse, då jag hade en massa annat jag skulle komma ihåg innan jag gick hemifrån. Det gör att jag känner mig en aning handikappad. En bit av mig är borta, ungefär. Visst är det löjligt, jag som så länge förespråkat att jag minsann klarar mig utan mobil. Nu känns det bara tomt utan den.

Egentligen är det bara juniorerna som någon gång emellanåt ringer mig på mobilen, de flesta andra ringer den fasta telefonen, men problemet är att jag har mina gamla vinterdäck på annons – med mobilen som kontakt. Nåja – ingen har ringt tidigare, så det skulle ju vara en himla otur om någon gör det precis idag.

[tags]gilla läget, trött, glömt mobilen[/tags]

*) Att shoppa loss på IKEA kanske inte kräver så mycket uppmärksamhet, men jag höll min strikta budget. Så här dags, veckan före lön, är det inte läge att hitta allt för många bra-att-ha-saker. Sedan var det mörkt när jag körde hem, och det är jobbigt att köra i mörkret.

Jag hade en semesterdag idag, eftersom jag skulle iväg till mammografin i K och sedan vidare till IKEA. Det gick fort att bli klämd på brösten, nästan lika fort som att hämta syrran och stoppa in henne i bilen. Innan dess hade jag även hunnit förbi till optikern och fått nya pluppar i glasögonen.

På IKEA hittade jag faktiskt allt jag tänkt köpa, men då hade jag en väldigt kort lista den här gången. Lite bra-att-ha-saker, samt ytterligare ett par förvaringslådor att förvara sakerna i, tills de kommer till användning. 😉

Det var ett gäng ljuslyktor som levde farligt. De var mycket nära att bli beslagtagna av mig, för jag har faktiskt bara två av den sorten sedan tidigare… Köplusten var stor, och priset var lågt, men jag stålsatte mig. Dels har jag – som sagt – redan två sådana, dels hade en hel del annat (som inte stod på listan) ramlat ner i vagnen.

[tags]mammografi, IKEA, optikern, ljuslyktor[/tags]

Jag är en obotlig optimist, och det kan ingen ta ifrån mig!

Visst har även jag sprungit på gupp i livets långa, krokiga och inte alltid helt lättförståeliga väg (herregud, om jag har!) men det är inget jag oroar mig för. Frågan är snarare varför jag ska oroa mig för något – om det går fel har jag i så fall bekymrat mig två gånger för samma sak! Jag tänker att om något går snett, så tar jag itu med det då – inte redan nu.

Det är klart att även jag har mina svarta stunder, men de brukar inte vara långvariga. De uppstår oftast när jag ömkar mig själv, och det är barnsligt, så jag försöker verkligen lägga av med att tänka på det sättet. Det finns alltid en utväg och vem vet vad som väntar bakom hörnet?

Om jag t ex känner mig ensam, så har jag faktiskt både släkt och vänner jag kan ringa till eller besöka. Det finns de som har det mycket värre, som är helt ensamma, sjuka, arbetslösa, fattiga – eller allt på en gång. Jämfört med dem har jag ett fantastiskt liv!

Jag siktar alltid på att se framåt, med förankring i nuet. Gräver inte ner mig det som varit och farit, för det kan jag ändå inte göra något åt. Vad jag kan påverka är just här, just nu, för att få det bättre i framtiden. (Eller åtminstone fortsätta ha det lika bra som det är nu.)

Även jag har sagt eller gjort saker som får mig att rodna t o m invärtes när jag tänker på det, men vem bryr sig om hundra år? Inte ens andra som var med vid samma tillfälle minns det, så varför ska jag bekymra mig över småsaker? Inget jag gjort (eller inte gjort) har orsakat död eller lidande, så jag har inget att skämmas för.

Det här inlägget känns lite ytligt, men jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva optimismen i skrift, för att det ska bli ett vettigt stycke att läsa. Jag är ändå hyfsat bra på att hantera orden, men gör mig kanske bättre IRL? Då kan jag skjuta in fler kommentarer och förklaringar, sätta lite mera kött på benen.

Jag återkommer säkert till det här ämnet så småningom… (Läs: det känns som att jag glömt att ta med något viktigt, kan bara inte komma på vad.)

[tags]optimist, optimism[/tags]

Jag ser till att vara väl förberedd innan jag åker till K för att göra mammografi imorgon. Vinterdäcken är på bilen, jag har även kollat lufttrycket i dem, rykten om nyanlagda refuger (?!?) på vissa ställen efter vägen har nått mina öron, färdplan är gjord, väderleken är kollad – ja, det blir ett riktigt äventyr att åka dit! 😉

Frågan är bara vilken väderlek man ska lita på. Jag utgår ifrån att det kommer att vara antingen blixthalka eller snöstorm, eller både och, men jag har möjlighet att starta i god tid så jag slipper ha bråttom. Lite lustigt att Världens Bästa Grannfru också ska dit, på samma tid som jag, men de brukar boka flera på samma tid – det vet jag sedan tidigare besök. Tyvärr kan vi inte samåka, då både hon och jag har andra planer också.

För intresseklubben kan jag avslöja att dagens rätt blir köttfärslåda, önskad av sonen. Självklart ska det vara älgfärs i den, som jag tagit upp ur frysen så den tinar tills jag kommer hem. Behöver bara slinka förbi affären och köpa grädde, resten av ingredienserna har jag hemma.

[tags]förberedd, väderlek, köttfärslåda[/tags]